En av dadaisterna var Hugo Ball, och hans dikt "Karawane" är kanske den mest kända dada-dikten. Den ser ut så här:
jolifanto bambla o falli bambla
großiga m'pfa habla horem
egiga goramen
higo bloiko russula huju
hollaka hollala
anlogo bung
blago bung blago bung
bosso fataka
ü üü ü
schampa wulla wussa olobo
hej tatta gorem
eschige zunbada
wulubu ssubudu uluwu ssubudu
–umf
kusa gauma
ba–umf
1) Lyssna på dikten här: http://www.poets.org/viewmedia.php/prmMID/20280 eller här: https://www.youtube.com/watch?v=tDgvA8OcNSI. Eller läs dikten tyst för dig själv. Fundera - vilka bilder får du i huvudet när du läser? Skriv ner dem!
2) Vilka språkljud använder Hugo Ball i dikten? Ge några exempel!
3) Vad anser du om dadadisternas idé - att förstöra och göra omspråket för att kunna få fram det "äkta"/"sanna" budskapet i dikten, som inte begränsas av ord, meningsbyggnad, grammatik mm?
4) I dikter bryter författarna ofta upp språket och gör om det så att det ska passa deras poetiska språk. Går det att göra det i hur stor utsträckning som helst, eller finns det en gräns för hur mycket man kan göra om spårket. Om det finsn det, har Hugo Ball isf passerat den gränsen?
Hugo Ball läser upp "Karawane" 1916.
1. Jag får itne upp några bilder, jag vet inte riktigt vad jag tänker på. Jag gillar itne denna typ av dikt alls och blir mest proveocerad, typ som att dadaisterna antsärnger sig för att sticka ut men hittar ingen bra väg. haha, jag vet itne men ajg är itne imponerad, och det tilltalar inte mig alls.
SvaraRadera2. Han upprepar sig ganska mycket och det låter ganska konstigt.
3. Jag får verkligen inget budskap alls. Jag gilalr itne denna typen av dikter men tycker att det är helt okej att folk skriver på detta viset. Ibland kan man ha svårt att få fram det man vill, kanske att inga ord i alla världens lexikon kan få fram den fantastiska eller hemska känsla jag vill förmedla. Då kanske vissa känner att denna vägen är en bättre väg att framföra sitt budskap. Jag håller dock inte med.
4. Oj, jag tycker att diktande ska vara fritt och jag gillar itne att leta rätt eller fel i andras verk, är författaren nöjd när han är klar, då är det precis så den ska vara. Enligt detta sättet att skriva så skulle man ju inte anamma en massa regler och då tycker itne jag att det finns någon anledning att leta efter det.
1) Jag vet inte om jag får så många bilder i huvudet när jag läser denna dikt. Känns mest som ett litet glatt barn som inte kan prata ordentligt, men som ändå vill att andra ska veta att han är glad.
SvaraRadera3) Att ändra språket genom att hitta på egna ord, ändra grammatik och liknande gör knappast dikten mer "äkta". Det gör snarare att den är omöjlig att förstå, alla som läser den måste hitta på vad de tror att den betyder.
Det kan ju vara intressant, men det känns lite som att istället för att måla en fin tavla bara hälla ut lite färg på ett papper. Du säger egentligen ingenting med det, det finns ingenting där. Allt man ser är sådant som man själv hittar på.
4) Det är klart att man kan ändra om språkets regler en smula för att passa sina syften. Men det är viktigt att komma ihåg varför skriftspråkets regler finns, för att alla ska kunna förstå. Om du i allt för stor utsträckning hittar på dina egna regler kan det lätt bli väldigt svårt för andra att förstå det du skriver och det du försöker säga.
Författaren av denna dikt har i mitt tycke passerat gränsen för vad som är möjligt för andra att förstå för länge sedan. Hans dikt säger mig absolut ingenting och det är ju tråkigt för honom för något ville han säkert säga med den.
1. När man läser dikten får jag upp bilder av en elefant som är stor, eller en ö med en stor djungel där folket pratar på det viset som han har skrivit.
SvaraRadera2. Han använder sig av hur tyskan låter "großiga och ü üü ü", han tar även upp hur det känns som finska låter "higo bloiko russula huju" det sista jag kan hitta som han använt sig av är svenska "hej titta gorem".
3. Persoligen håller jag mig till meningar och grammatik. Men det är ett intressant sätt att utrycka sig på.
4. Igentligen finns det ingen gräns eftersom alla har sitt eget sätt att skriva en dikt. På samma vis som alla tolkar en dikt olika. Men att skriva på hans vis förvirrar lätt när läsaren skriver.
När jag läser den här dikten så ser jag småbarn framför mig. Det låter ungefär på det här viset när de försöker kommunicera. Men bara för att de inte kan tala "riktigt" så betyder inte det att deras känslor och tankar ät oriktiga. Det där lät konstigt. Men det jag menar är att känslor och tankar är viktiga och verkliga även om de inte formuleras språkligt korrekt. Så på det viset anser jag att denna dikt har framgång. Finns det något mer äkta än bebisar som talar. Det är grunden till samhället.
SvaraRaderaMen det här passar sig kanske inte om man vill få fram något tydligt. Hugo Ball kanske vänder sig i sin grav för att jag tänker på bebisspråk.
Dessa dadaister vill framföra något äkta utan att behöva ta hänsyn till regler. Man frågan är om saker och ting verkligen blir framförda när ingen förstår. Det är lätt att det blir ett ostrukturerat svammel som ingen förstår, och då går budskapet verkligen förlorat. Då blir det mindre framgångsrikt.
Jag tror att det här sättet att skriva ska användas med måtta. Det ska nog även anpassas till ämnet. Men lyckas man så kan det bli väldigt effektfullt. Lite av en plattityd, men så är det.
Den här poeten verkar vara förtjust i att ha dubbla konsonanter efter varandra. Något som också skapar en del struktur ändå i den här dikten är att bokstäverna i stroferna hör ihop.
Till exempel så börjar de fyra så kallade orden i den sjunde raden på b. Då blir effektfullt och det känns sorterat.
Personligen så anser jag att den här dikten är charmig på ett skumt sätt. Det har ett je ne sais quoi. Men den kan inte direkt anklagas för att vara övertydlig med sitt budskap. Om det nu finns något budskap?
Språkliga gränser är ett diffust begrepp och jag kan inte påstå att jag tycket att Hugo Bell har passerat några. Man man måste kunna reglerna för att bryta mot dem. Om dikten skrivits såhär för att författaren inte kan stava så får inte det samma resultat,än om den är skriven på det här sättet för att det här sättet är det enda sättet som budskapet kan framföras. Är det bara såhär man kan skriva den här dikten så lyckades författaren med sitt mål med att få det äkta.
Jag tänker på Afrika. Där det finns vilda djur och stamfolk som sjunger och dansar. När jag hörde hans dikt så var den precis som jag hade förställt mig. Jag tyckte faktiskt om den. Tycker om att man inte förstår Hugos ord, men man kan förstå dikten. Jag tror att han vill att man ska få en egen uppfattning av hans dikt vilket jag tycker man får. Enligt mig så fokuserar han mer på känslan bakom ljudet. Hans språk i dikten påminner mig om när man hittade på ett språk när man var liten (haha). Jag tycker Hugos teknik är intressant men om man vill få ut en viss budskap så tror jag inte att man kan använda sig av denna metod. Den här dikten får mig att fundera om Hugo var relativist. "Vad som är sant för mig, behöver inte vara sant för dig". För att jag tycker dikten är lite så. Hugo hade säkert en helt annan uppfattning när han skrev hans dikt än vad jag kanske har. Och jag tror att det var hans mål med hans dikt. Jag tycker det inte finns någon gräns för att förstöra språket i huvudtaget. Poesi för mig är helt fritt. Man ska kunna uttrycka sig hur man vill.
SvaraRadera1) Det kommer upp olika bilder beroende på om jag lyssnar på dikten (första länken) eller läser den tyst för mig själv. Om jag lyssnar på första länken så får jag en bild framför mig av en man som sitter i en jättelång bilkö som sjunger på denna för att distrahera sig själv från att tappa humöret helt haha.
SvaraRaderaOm jag läser den för mig själv ser jag framför mig en smått snobbig dadaist som har inställningen "Om du inte fattar vad jag menar så är det ditt eget problem", medan han sitter framför en grupp personer och läser upp denna dikt. Jag får alltså inga bilder av diktens betydelse. Bara av hur och vem den läses upp.
2) Han både upprepar och använder Assonans och Allitteration
Exempel där han upprepar är ju
"wulubu ssubudu uluwu ssubudu
–umf
kusa gauma
ba–umf"
"blago bung blago bung"
men å andra sidan är jag osäker på om det räknas till vad "upprepning" innebär eftersom dessa ord bara förekommer på ett och samma ställe i dikten och orden upprepas bara ett par gånger.
Exempel på alliteration är "Habla Horem", "Hollaka Hollala" (både allitteration och assonans),
Han använder sig mest av assonans. Exempel: "hOrEm egiga gEramEn", "higo bloiko", "wulla wussa" (blandning av alliterattion och assonans)
3) Jag gillar dadaistiska konstverk (skulpturer, målningar o.s.v) men när det kommer till text tycker jag bara att det blir för mycket. Det blir BARA komiskt. Jag förstår vad dem menar, men jag tycker att deras idé är som en parodi av flummighet.
4)Det finns inga rätt och fel. Man kan bryta mot hur många "regler" som helst och förvränga språket hur mycket som helst. Sedan om läsaren inte gillar det är ju synd för honom/henne. Jag tycker att Hugo Ball har passerat gränsen men det är ju bara min personliga åsikt.
1. Inga direkta bilder eftersom det knappt går att bilda sig en uppfatting, men som ovanstående har skrivit får de upp barn i huvudet och det låter väl lite som det.
SvaraRadera2."ü üü ü" är en upprepning av ljud. Eftersom dessa låter likadant.
3. Jag tycker det är en dålig idé, för man förstår ingenting av den. Man kan inte ens gissa vad det betyder och det gör ju att man inte får fram något budskap överhuvudtaget.
4. Jag tycker att man åtminstone ska ha ett riktigt språk, så man kan förstå själva språket sen om man förstår innehållet spelar ingen roll men språket ska man kunna ta till sig så kanske man kan försöka få fram ett budskap. Men att göra som Hugo Ball är meningslöst ingen kommer någonsin förstå den förutom han själv.
1. Jag får upp en "bild" av att det är något slags språk som det inte riktigt är meningen att man ska förstå, antingen mellan barn eller i någon främmande kultur. Det känns som att dikten spelar främst på känslor och lägger förnuftet åt sidan.
SvaraRadera2. I texten förekommer både upprepning och assonans (som Frida skrivit ovan). Exempel på upprepning: "ü üü ü" och exempel på assonans: "Hollaka hollala"
3&4. Sättet att skriva på är intressant eftersom många poeter har som mål att skapa dikter som alla ska kunna känna igen sig i och tolka in sina egna liv i. Då det är svårt att veta vad dadaistiska poeter själva vill ha sagt så är deras dikter ett utmärkt exempel på hur just universella dikter. Dikterna blir utan gränser, alla som vill kan tolka in vad de vill i ljuden. Dock gör det den även mer svårmottaglig då det krävs att man ska koppla egna erfarenheter,kunskaper eller tankar till ljud man så gott som aldrig stött på tidigare. Det är viktigt att komma ihåg den effekt som framförandet har på en dikt som denna, uttalande och ton avgör vilken känsla som förmedlas då "orden" i sig ej har någon direkt betydelse för åhörarna. Dikten är universell i sitt sätt att den kan förmedla oändligt många känslor, den har ingen målgrupp och kan läsas av alla utan att förlora sin innebörd.
Jag tycker att dikter och poesi är det medium där man ska kunna/få tänja på gränserna och uttrycka sig på oväntade sätt som man känner för. Man ska kunna hitta sin egen väg att berätta och därför anser jag att Hugo Ball ej har gått för långt. Han bara anammade sitt eget sätt att förmedla budskap och känslor.
1) Den bild jag får i huvudet när jag läser dikten är bilden av ett barn som inte har lärt sig att uttrycka sig genom språk, utan uttrycker sig istället helt och hållet genom känslor, och känslan i den här dikten är glädje.
SvaraRaderaDenna glädje kan man se genom det stora användandet av vokaler kopplat med det faktum att barn ofta upprepar just vokaler och kontinuerligt babblande. Att just vokaler kan kopplas med glädje beror på att uttalet av de ofta låter glatt och positivt, till skillnad från konsonanter som exempelvis ch- och hårda r-ljud som istället kan uppfattas som aggressivt; vilket är varför exempelvis tyskan ofta anses vara ett aggressivt språk.
2) Hugo Ball använder både assonans och alliteration när han skriver ”hollaka hollala”, upprepning när han skriver ”blago bung blago bung” och en blandning av dessa tre samt vanligt rim när han skriver ”wulubu ssubudu uluwu ssubudu”.
3) Det är ett intressant koncept och ger utlopp för författarens kreativitet; det skribenten vill förmedla sägs i dennes alldeles egna ord och inte ord som har utvecklats under hundratals år av flera tusentals olika människor. Däremot blir budskapet väldigt begränsat och detta ser man tydligt i denna dikt. Det enda jag ser när jag läser dikten är ett barns glädje och budskapet går inte längre än att språk inte behövs för att uttrycka känslor, vilket egentligen är ett rätt uppenbart budskap.
4) Det är enligt mig upp till författaren att använda det språk den vill, och om författaren anser att det är ett bra sätt att förmedla sitt budskap genom att bryta upp språket och göra om det, så bör författaren göra det. Det finns ingen gräns för hur mycket språket kan göras om, men det finns en gräns för när budskapet försvinner från dikten på grund av att språket har gjorts om.
1)Jag påmindes lite om en bok, (kanske är det Gullivers resor?), då en man kommer till ett land där de pratar på ett helt främmande språk, tror till och med att det var nån form av hästar. Jag påminns om den boken efter som det är en liknande bild jag får framför mig. En man som kommer till en ö och ö:borna pratar med han i det där språket, försöker göra sig förstådda. Kanske de till och med lyckas.
SvaraRadera2) I sin dikt återupprepar Ball ljuden. I varje mening gör han ofta upprepningar av samma vokal eller konsonant beroende på hur ordet rimmar. Fast rimmar kanske är fel ord, men hur de får samma klang på något sett. Jag tror han vill förtydligare något, och när han pratar tar han ibland i lite extra och låter nästan agressiv.
3)Jag känner att detta inte riktigt är min typ av dikt. Jag blir mest förvirrad och lite irriterad. Kanske är det för att min fantasi är spärrad och jag är för beroende av riktiga ord och meningar, men jag kan inte riktigt förstå grejen med att dadda som en bebis. Men som den människa jag är vill jag säga att bara för att det inte är rätt för mig betyder det inte att det inte kan vara rätt för andra.
4)Man vet ju inte riktigt vad ordens sanna betydelse är, vilka tankar som ligger bakom dem. Antingen kan Hugo Ball tagit riktiga ord och ändrat dem för att få det att låta mer exotiskt, typ som rövarspråket då orden låter konstiga men faktiskt betyder saker. Om han hittat på ett eget låtsasspråk eller bara massa osammanhängande ljud är för mig lite oklart, men kanske är det de som gjort dikten så populär. Egentligen vill jag inte sätta någon gräns, för gränser är olika för alla. Därför är det bra om man inte begränsar något sådant personligt som poesi som faktiskt handlar om att uttrycka sig.
1)Jag föreställer mig en man som begränsas av att inte kunna uttrycka sig på ett normalt sätt, det orsakar frustration och ilska inom honom. Men han ger inte upp utan han fortsätter att kämpa att få sin sak medlad. Vissa ord i dikten betyder faktiskt något vilket förmedlar en viss känsla när de läses upp. T. ex grossiga vilket påminner stark om tyska ordet för stor.
SvaraRadera2)I en rad använder han sig av allitteration, assonans och upprepning; ” blago bung blago bung”. ”-umf” är även återkommande i dikten. Ett annat exempel på assonans är t. ex när han skriver ”hollaka hollala”.
3)Jag anser att dadaisterna gick för långt när det gäller att bryta sig loss från språkets normer eftersom det har resulterat i att det blir helt oförståeligt i det här fallet. Om de vill förmedla ett mer ”äkta” budskap så behöver de inte skilja sig från normerna något så enormt. Det hade kanske räckt med att de avviker från skrivreglerna men ändå använder sig av riktiga ord eller något liknande.
4)Det behöver inte finnas någon gräns utan dikter kan enligt mig få se ut hur som helst. Men att skriva som Hugo och sedan påstå att det finns ett slags grundläggande budskap är en annan sak då det förlöjligar de som inte är förmögna att tolka dikten på just det sättet. Om syftet med hans dikt var att låta de som läser hans dikt tolka den hur de vill så tycker jag inte att det spelar någon roll om den är helt obegriplig eftersom man kan tolka den hur som helst.
De bilder som jag får i huvudet är elefanter som babblar, hårda horn, att de trampar och går med tunga steg, shampoo, gropar och någon som sjunger. Även kyssar, solbada, du, fakta, fanatiker och elefanter som falla.
SvaraRaderaDet blir kraft i varje ords början när jag läser, jag använder mycket kraft ifrån magen och det blir starka ljud. Det används fonetiska tecken lite, det är ganska utdragna ord, man har långa konsonanter och vokaler. Det är mycket att man betonar kraftigt i början av orden och att det planar ut sig emot slutet av orden. Exempelvis JOLI- fanto, alltså o:et betonas mindre, medans J:et i början är med kraftig betoning.
Jag tycker det är en bra grundidé för det stämmer också att om det är mera påhittat språk, inget man egentligen förstår och inget som följer massa lagar och regler, gör så att det finns utrymme till ens personliga tolkning av vad varje påhittat ord innebär, och vilken bild som skapas i ens huvud. Det gör så att man får tolka det på det sättet man vill utan att några ord visar riktlinjer på en annan tolkning diktaren hade, vilket kan begränsa helhetsintrycket. Det är härligt att få använda sig av sin egna fantasi och blir mer personligt och äkta ofta på det viset. Fast personligen gillar jag också mycket bildspråk, klara, målande, poetiska ord och vackra, ljusa som mörka dikter fylld med känsla, så jag är inget stort fan av att bara ha påhittade ord även om jag gillar idén. Jag tycker inte att man ska vara för formell, tråkig och torr när det kommer till poesi, då ska det inte finnas gränser på vad man får och inte får och det ska vara tillåtet med mycket fantasi, andra världar och hög kreativitetsnivå för att skapa. Det skapar den bästa formen av text som man vill läsa utanför faktaböcker och exempelvis vetenskapliga rapporter och uppsatser. För att man ska vilja det ska de vara nästan lekande och mer FRIA som är ett nyckelord i allt detta. Friheten att uttrycka sig och dela med sig.
Jag tycker att det ska finnas olika stilar inom poesi likaväl som det finns inom mycket annat och att det ska hållas öppet att man ska kunna strukturera och bryta upp språket som man behagar, däremot tycker jag inte alla dikter ska vara så, fast med påhittade ord tycker jag inte man behöver tänka särskilt mycket på det. Däremot så kan det förstöra mycket i vissa dikter ifall man har för stel rytm, inget flyt eller opassande strofer som inte hör ihop, det beror på vilken poesi man vill inrikta sig på, men det är klart att ibland finns det en gräns på hur mycket man ska bryta upp språket i en dikt, eftersom det kan förstöra, göra en dikt dålig, mer ointressant, mer tråkig helt enkelt. En rytm, rim och hur man lägger upp en dikt kan avgöra hur bra den blir och hur bra andra tycker den är. Att ens slutverk blir så bra som möjligt efter att ha börjat med en grundidé så krävs det arbete och att den hör samman, fast som sagt det beror helt enkelt på vilken typ av poesi man vill ägna sig åt. Hugo ball har som sagt inte passerat gränsen för dadaismen ska vara på det sättet och det är bra.
OBS: Ovanstående är en elevkommentar.
SvaraRadera