Diktutkast: Noll, noll, noll, ett...

Noll, noll, noll, ett. Grönt ljus. Någon skyndar förbi, på väg i säng eller till säng?

Noll tre, femton. Gult ljus. Redan ute med tidningarna, jag får visst ta ledigt en annan natt.

Noll sex, tjugotvå. Grönt ljus. Dagens första kö. Bmw och Renault, rum för två och en som skjuter på.

Noll sju, femtiofem. Rött ljus. Jag sa rött, men det gällde visst inte dig?

Tio, fyrtiotre. Grönt ljus. Titta hit, nej inte på fåglarna, titta på mig så ska du få se. Ja precis sådär, Volvo betyder faktiskt inte ”jag står” på de trafikljuslösas språk.

Tolv, noll sju. Gult ljus. Hungern lyser i era ansikten. Men jag är mätt, har alltid varit, kommer alltid att vara.

Fjorton, trettiotvå. Rött ljus. Eller kanske grönt? Eller vad sägs om att prova något nytt, ni skulle aldrig ana något.

Femton, tjugoett. Grönt ljus. Jag hade glömt, idag är det fredag. Ni jobbar till klockan fyra ändå, vad gör ni då här?

Tjugoett, fyrtiotre. Rött ljus. Taxi hit och taxi dit. Har ni inte hört talas om fredagsmys?

Tjugofyra, trettioett. Gult ljus. Äntligen ensam en stund.

Övergiven

Övergiven

Marken under mig smulas sönder.

Jag faller.

Bara mörker återstår.

Ljuset från ditt leende tonas bort och försvinner i mörkret.

Tårarna börjar rinna.

Mitt hjärta brister och förstörs.

Älskar du mig fortfarande?

Förmodligen inte.

Mitt leende är borta.

För alltid.

Jag kommer aldrig mer att få träffa dig.

Jag kommer aldrig mer få höra din röst.

Kommer du tillbaka?

Förmodligen inte.

Du lämnade mig ensam i ett bottenlöst mörker.

Diktutkast: Tankar som flytt

Tankar som flytt

Tydliga kontraster som smälter samman,

solnedgångens hemliga kall

Utan uppenbart syfte likt livets gång

Ger det mig frihet, ångest,

Sanning eller tro?

Icke existerande svar likaså

Men vad kan urskiljas då,

förutom de tomma svaren

Ingenting

Ingenting är tillräckligt

Ingenting är bra

Ingenting är något

Där av sätts intet åt sidan

Men existerar ändå

Intet är mitt vittne vart jag än går

Livets mysterier,

Bara frågor

Enbart hopp om en tillfredställande död

För vad?

För vem?

Varför?

Diktutkast: Hör du vad jag hör...

Hör du vad jag hör

Ser du vad jag ser

Känner du vad jag känner

Jag vill skrika

Så högt

Få ur mig det jag måste säga

Varför

Varför känner inte du som jag

Varför ser du inte det jag ser

Det vi har är ju bra

Jag ber

Snälla känn som jag känner

Jag skriker, det gör ont, jag faller, det är över.

Diktutkast: Min ekande tomhet...

Min ekande tomhet

Mitt ihåliga inre

En öken

Där allt är evig och total ödslighet

En öken

Där strävan efter känsla slås bort

Sakta bort, mot kaktusens plågande taggar

Där lidandet är ständig och trivial

Det är den öken

Som för mig alltid varit känd

Den öken, av vars hettade sand

Jag alltid blivit bränd

En rödorange, sakta skymmande sky

I min plågsamma lilla öken

Gamar kretsandes mitt yttre

Jag vet, att deras frihet kommer jag aldrig få

Jag måste erkänna

Jag måste förstå

Att här i öknen

Friheten, den kan jag aldrig nå

Så jag lägger mig ned

Jag accepterar mitt öde

Min ekande tomhet välkomnas här

I min plågsamma

Lilla öken

Diktutkast: Hur den sista av oss föll

Hur den sista av oss föll


”Kom”.
Slit blicken från det mörka taket över er och ställ er upp här bredvid mig.
Ingen reaktion
men desperat fortsätter jag ändå:

”Känner ni den torra barken?
eller doften av det nybryggda kaffet?

Ser ni morgondaggen på gräset?
eller det mjuka månskenet på er hud?"

"Nej", sade ni, där nerifrån golvet
fortfarande med blicken fäst på det mörka taket.
Jag suckar
och fortsätter ensam att betrakta det dem inte ser.


En okänd känsla uppstår
Okänd men ändå väntad.
En grå dimma av era tysta ord och höga tankar
smyger sig  sakta men säkert upp längs mina ben.
Jag försöker att fly
men dimman stiger och blir mörkare.
Nu är den svart
Väger flera ton
Den fräter mot min hud och fyller min kropp.
Tillslut ligger jag där på golvet tillsammans med er
och ser för första gången det mörka taket som ni pratat så mycket om.

Vem av oss ska nu tända lampan
när den sista av oss som kunde nå den fallit?

Diktutkast: Solen i min famn

Solen i min famn

När du ler så känns det som om solen är här

Solen lyser starkt

så starkt

Alla våra önskningar har slagit in

jag känner det värmer

Du är lycklig

jag är lycklig

den här lyckan dödar oss

Här i varandras armar

kan inte släppa taget

Den här lyckan dödar oss

Vi försöker

nej det går inte

Är det normalt

att känna såhär

den här lyckan dödar mig

Att aldrig mer va ensam

aldrig mer va kall

Att ha dig här

veta att du är min

Du värmer mig som solen

solen här i min famn

Hur mycket jag än försöker

stöta iväg dig

få iväg dig

så blir jag ingen sten

Du är här

alltid här

Den här lyckan dödar mig